kollektiv och kylskåpspoesi

När jag tänker på många människor som trängs tillsammans på en mycket liten yta, då är svett det första jag ser framför mig. Svett, rödmosiga ansikten och enorma blodådror på händerna. Och tungor som hänger utanför munnen, alldeles torra och skrynkliga av törst . Man skulle mycket väl kunna tro att en ganska liten lägenhet med massor av heta brudar inuti därför skulle bli en förskräckligt varm plats på jorden, och att de symptom jag nämde ovan skulle yttra sig där. Men icke!
   Efter att ha bott i just ett sådant kollektiv i några dagar kan jag bara konstatera att så inte är fallet. Vi fryser. Elementen är uppskruvade till max, duntofflorna dundrar mot golvet när vi springer genom lägenheten, tekokaren är ständigt igång och jag har börjat räkna ner till den dagen då vi kommer börja slåss om att diska - bara för att få värma våra stackars händer i det varma, citrusdoftande diskvattnet (toppat med lite matrester, eventuellt från en tonfiskmåltid). För vi fryser. Kort och gott; här är inte jättevarmt.

Men vad spelar kyla egentligen för roll när man får komma hem sent på kvällen efter ett långt arbetspass, för att finna att ens nya plastfamilj lagt in ett litet fat i kylskåpet med en bit pizza och en klump chokladbollesmet på. Till mig. Bara till mig. Om inte det är kärlek, då är inte det här ett kollektiv. Deru! /i