poesi, på ett kylskåp.

Namnet kollektiv och kylskåpspoesi kom inte till bara för att. Vi är visserligen ett kollektiv, men vi har ett kylskåp fyllt med poesi. And here it comes:
  
 

Hm?

Diverse frågor jag har funderat över de senaste dagarna.

- Vems är den krossade lampan och hur mycket kostade den?
- När ska Link i Hairspray höra av sig till mig och fria?
- Hur döljer man bäst diverse sugmärken på halsen så att tanterna och farbröderna på jobbet inte ska tro att man är en, för att använda deras egna uttryck, frötunna?
- När blev Steve taliban?


Kollektiv lycka

c diskar!!


Steve

Förresten. Var är Steve? Det är mörkt i hans fönster. Jag saknar.

/i

Tre viktiga punkter

Några få punkter jag bara måste prata ut om. Här och nu.

1. Inlägget som c hittade och som publicerades tidigare idag (eller var det igår?) är alldeles halvfärdigt. Jag skrev det i ren tristess när jag var hemma hos mamma och pappa men blev efter en stund superirriterad så jag stängde av datorn. Bara sådär. Trodde inte att inlägget sparades. Det roliga med historien var i alla fall att L på allvar försökte hålla sig vaken tills c skulle komma hem, bara för att hon trodde att jag var död. Sen kliade jag mig på armen och hon kunde lugnt lägga sig i sängen och sova. När jag morgo nen efter sa att Lena hade varit dum som inte gått och lagt sig på en gång svarade hon att ja, men tänk vilken dålig stämning det hade blivit OM du faktiskt varit död. Och ja, det kan jag ju faktiskt hålla med om.

2. Finfrämmande dagen till ära - två stycken välskapta ventilsnubbar. De verkade tyvärr inte vilja liggas, för det blev en snabb visit. Bara in och ut. Skulle jag ha hejdat  dem i dörren? Nja, jag vet inte om de var så välskapta trots allt. Oturligt nog var det bara jag som såg dem, och tack vare att jag saknar bildminne över huvud taget så minns jag ärligt talat inte hur de såg ut. Fast den ena av dem var ganska het. Tror jag. Han var ung i alla fall, och eventuellt döljde (dolde?) sig en tatuering under tröjan?

Konversation mellan mig och ventilsnubbe 1 (den snygga med de eventuella tatueringarngarna):
vs1: Tjena, ska kolla ventilerna här var det tänkt! (okej jag minns inte vad han sa, men typ nåt sånt)
i: Gör så! (eller om det var "gör det!")
Två sekunder senare.
vs1: Ja då va det klart, hejdå! (typ)
1: Hejdå!

Hett? Oja.

3. Mycket smakrik kladdkaka av högsta kvalitet har bakats i kollektivet idag. Bidrog visserligen till diverse fantasier om att kräkas (inte på grund av smaken utan som konsekvens av den rikliga mängd som intogs på alldeles för kort tid).


dött i kollektivet.

Nu trodde ni att det var dött i kollektivet. Och det kan man ju tro när man läser bloggen. Men vet ni vad? Jag hittatde två skrivna inlägg som på något sätt inte blivit publicerade.

Så då hamnar dem här istället. Inte längre så aktuellt. Eller kanske, vad vet jag, jag orkade inte läsa igenom dem.

Dramatik i kollektivet (opublicerat i fredags tror jag)

Det är natt. Jag har precis mått superilla och varit på Sveriges sämsta humör och därför bestämt mig för att åka hem och bädda ner mig i min säng tidigt. Muntrat upp mig lite med ett stycke seriebok (vida känd i kollektivet) samt varit lite rebellisk genom att äta glass i sängen och strunta i att borsta tänderna. Så nu är det alltså natt, och jag sover. Djupt. Mycket djupt. Så djupt att jag tror att jag inte alls sover, utan att jag gör en massa andra ovettiga saker. (läs: jag drömmer).
Plötsligt kommer någon hem. Någon som för tillfället kanske inte riktigt har alla indianer i kanoten längre. Någon som varit ute på galaj men sedan tröttnat och bestämt sig för att bege sig hem till kollektivet. Någon som jag delar rum med och som får för sig att lysa med mobilen för att hitta rätt i det mörka sovrummet. Denna någon råkar som av en händelse lysa med lampan rakt på mig och ser till sin fasa att jag inte andas. Ligger helt stilla och livlös i min säng. Jag är med andra ord död. Hoppsan. Mr Någon fortsätter därför att lysa med den förbaskade lampan i


...

Tror att I har skrivit detta och Mr Någon var L. vet inte hur det slutade men I är vid fullt liv iaf och ska just till och baka. Kanske. Hon blev lite putt för att vi inte har något bakpulver.

På tal om tid. (opublicerat lördag eftermiddag)

Så har problemet tid kommit till kollektivet. Hur kommer det sig att två av kollektivmedlemmarna börjar 15.30 idag och trots att halv fyra på eftermiddagen brukar räknas som just eftermiddag och man således bör fått gjort ett och annat innan man går till jobbet.
Men icke!
Idag har hunnits med:
* slänga ut nattgäst
* steka pannkakor
alt
* diska

Och äta pannkakorna förståss, men ska det väll inte ta hela dagen?


Vill ni veta något annat om helgen kan ni klicka här. Snart kommer det berättas stora hemligheter där. Absolut inget som rör kollektivet, men fortfarande hemligheter. Och ni kommer nog bli besvikna. För det är helt seriöst.


news from the kollektiv.

En kall oktoberkväll i kollektivet. 3 små flickor som befann sig i kollektivet bestämde sig för att laga mat. På ALLA spisplattorna samtidigt. Proppen går. Allt blir mörkt... De 3 små flickorna tog saken i egna händer och tog bilen till ICA i den mörka, kalla natten för att inhandla nya proppar. Glada i hågen hittar de nya proppar på ICA och den snälla, men lite mystiska, ICA-handlaren hjälper de små flickorna att se till så att det är rätt sorts proppar.

Med nya proppar i händerna far de 3 små flickorna tillbaka till kollektivet. Vinden viner runt knutarna och de 3 små flickorna skyndar sig upp i lägenheten. Frusna som små möss tassar de runt i den becksvarta lägenheten i jakt på något som kan lysa deras väg fram i proppbytandet. de hittar en underbar pannlampa som L fått av sin far för just sånahär tillfällen. Proppen byts och allt är lugnt. Ljust kommer på igen och spisen fungerar. ALLA plattor sätts åter igen på. De 3 flickorna står lyckliga i köket. Plötsligt har en propp gått IGEN. Så lägenheten släcks återigen ner i beckmörker och propp byts för en andra gång denna afton. Kvällen fortsätter i sakta mak, mat blir lagad. H kommer hem. I kommer hem. Te kokas. Kaffe kokas. Glass äts. De skrattas, pratas och myses. Allt är som det ska.

Men vems är den tomma linsbehållaren i badrummet med synfel -5 (=blind)? Den är inte h's, den var inte där förgår och sen dess har inga gäster vart i kollektivte, förutom lilla gästen med perfekt syn. Frågan är, kan den tomma linsbehållaren ha något med den mystiska andra proppen som gick? (bör tilläggas att mystiska ljud hördes av en kollektivmedlem under mörkret, men denne sa inget för att inte skrämma de andra...)


uppdatering i mysteriet: förvunnen utbytesstudent

sms från lilla gästen 2008-10-24 01:03:

Jag tog med honom hem. raow!


xD


ensamt i kollektivet.

Dagens ord i kollektivet: fläskfitta

Och med det kom samtalat snabbt in på porr och sedan över till finanskrisen (och tillbaka till porr igen, eller snarare HOOTERS).


Och nu är det tyst som i graven. L jobbar, h och i sover och den lilla gästen har precis gått hem. Och Steve (vår utbytesstudent i grannhuset) är spårlöst förvunnen. Var är han, undrar jag. Har han fått akut magproblem och stängt in sig på toaletten? Har han kollapsat efter timtals vankande av och an i det 16 kvm stora rummet? Har han (mycket troligt) följt efter lilla gästen i hop om att få liggas?
/c.


Kollektiv frossa

När jag tänker på många människor som trängs tillsammans på en mycket liten yta, då är svett det första jag ser framför mig. Svett, rödmosiga ansikten och enorma blodådror på händerna. Och tungor som hänger utanför munnen, alldeles torra och skrynkliga av törst . Man skulle mycket väl kunna tro att en ganska liten lägenhet med massor av heta brudar inuti därför skulle bli en förskräckligt varm plats på jorden, och att de symptom jag nämde ovan skulle yttra sig där. Men icke!
   Efter att ha bott i just ett sådant kollektiv i några dagar kan jag bara konstatera att så inte är fallet. Vi fryser. Elementen är uppskruvade till max, duntofflorna dundrar mot golvet när vi springer genom lägenheten, tekokaren är ständigt igång och jag har börjat räkna ner till den dagen då vi kommer börja slåss om att diska - bara för att få värma våra stackars händer i det varma, citrusdoftande diskvattnet (toppat med lite matrester, eventuellt från en tonfiskmåltid). För vi fryser. Kort och gott; här är inte jättevarmt.

Men vad spelar kyla egentligen för roll när man får komma hem sent på kvällen efter ett långt arbetspass, för att finna att ens nya plastfamilj lagt in ett litet fat i kylskåpet med en bit pizza och en klump chokladbollesmet på. Till mig. Bara till mig. Om inte det är kärlek, då är inte det här ett kollektiv. Deru! /i

dag 3.

Vi ville heta kolletivet.blogg.se men nån annna jävel hade tatt namnet. 2006. INTE helt okej.

Men vi är glada ändå, ni får inte tro nått annat.

Och vi har bakat chokladbollar för att fira att vi har skaffat blogg (eller så bakade vi först...). Men säg inget till I.


/c.


RSS 2.0